Digital distribution skapar en generation av bortskämda gamers

Det går nya rykten om att Nintendos 3DS kanske är deras sista handhållna enhet. Ryktena grundas i att steget mot Nintendo-titlar på mobiltelefoner äntligen (?) har tagits. Jag förstår att digital distribution möjliggör för ökade vinstmarginaler för mjukvarubolag, åtminstone i teorin. I praktiken stämmer det inte riktigt.

  • Ett genomsnittligt 3DS-spel säljs vid släppdatum för cirka 450:- (efter några år på marknaden har priset vanligtvis sjukit med en dryg hundralapp).
  • Den genomsnittlige mobilanvändaren är inte beredd att betala mer än knappa 50-lappen för ett spel. Lösningen för detta tycks i många spelutvecklare vara att implementera IAP (In-App Purchases… *brrr*). Problemet är att en extremt liten andel spelare köper konceptet.

Således torde inte digital distribution vara enda lösningen. I Nintendos onlinebutik funkar det hyfsat just på grund av spelens exklusivitet och en relativt god kvalitetskontroll. Att ge sig in och slåss på t.ex. Google Play kommer så klart att fungera bättre för Nintendo än för många andra på grund av deras starka varumärke, men jag tror ändå inte att spelare kommer att bli vansinnigt motiverade att betala mer än vad de betalar för övriga titlar på sina smarta telefoner. Resultatet av detta torde vara sänkta vinster och/eller sämre kvalitet på titlarna än vad vi är vana vid när det gäller Nintendo.

Personligen har jag en lång lite retroromantisk relation till Nintendos produkter. Jag samlar på dem lite halvhjärtat, men det är alltid med en viss vördnad jag nyttjar en Nintendoprodukt. De känns inte riktigt lika “slit-och-släng” som övriga spelkonsoler. Jag ser helst inte att de slutar med vad de gör bäst. Wii U går dåligt på marknaden, och jag har viss förståelse för att konsolen fick en trög start på grund av ett dåligt spelutbud initialt. Det är synd att den fortfarande lider av detta dock. Konsolen är fantastiskt trevlig, även om den extra skärmen i gamepaden kanske var en onödig gimmick. Spelutbudet idag dignar av trevliga spel där flertalet utvecklats för att man faktiskt ska kunna sitta tillsammans framför TV:n och spela med varandra, som på den gamla goda tiden.

Ska jag sällskapsspela konsolspel med kompisar på t.ex. Xbox One, är jag hänvisad till att sitta hemma med ett headset på mig, betala en månadsavgift för Xbox Live Gold för att tillåta onlinespel, och så är det ju av vikt att mina kompisar råkar äga samma spel som mig. Kort sagt, den enda kvarvarande spelkonsolen som tillåter social gameplay (nåja, klart att det finns undantag även på de andra konsolerna, om man gillar sport) är Nintendos Wii U. Vad jag menar med mitt svammel är att Nintendo inte behöver starta nästa “innovationståg” á la Wii och rörelsestyrning. De har redan ett eget tåg som tuffar på bra, om de bara vågar satsa mer på den köpstarka skaran 80-talister som vuxit upp med deras 8- och 16-bitarskonsoler.

 

Leave a Reply